Den trånga kostymen

Ni, precis som jag, förstår ju att jag inte kommer att skriva så länge till. Inte här iallafall.

Orden flyter inte längre. Jag vet inte längre vad jag ska säga. Det händer så mycket och absolut ingenting alls.

Två år efter skilsmässan kommer den stora sorgen. Vad hände, vad gick snett och gick det snett så tidigt som han säger att det gjorde?

Det är dags att gå vidare. Kan han borde ju jag kunna. Kanske. Om ett tag. Jag är inte där än.

Kostymen börjar kännas trång. Jag växer på alla ledder fast jag inte riktigt vill se det. De bekanta forumen ger inte längre samma trygghet. Jag vill ha ett hus, en trädgård och omge mig med sådana som inte bara skakar på huvudet när jag pratar om änglar och energier. Jag vill vara sann mot mig själv och andra, inte gömma mig bakom en fasad som jag tror ska vara lättare att tycka om än den som faktiskt är jag.

Än kan jag inte stänga bloggen. Den som gett mig trygghet att få uttrycka det som jag känner och upplever även om det många gånger misstolkats. Det är som att kapa ytterligare en livlina.

Så nu vet ni. Inte nu men snart.

Deepak bit för bit

Vi har kommit till det här livet för att uppleva. Vad bestämmer vi själva.
Någon vill ta hand om andra och utbildar sig till sjuksköterska, någon älskar konst och musik, någon blir äventyrare, en annan ingenjör. Ytterligare en annan blir andlig vägledare. Som Deepak Chopra.

I Decoding Deepak har hans son gjort porträtt av sin far för att se skillnaden mellan den hyllade bilden av en offentlig guru och hans egen upplevelse av en ständigt frånvarande fader.

Det är inte ett särskilt smickrande porträtt. Och samtidigt ärligt, uppriktigt – och alldeles mänskligt.Vi får följa en man som blir galen utan sin Blackberry, som håller ilska och långsinthet och som är allt annat än mentalt närvarande vid familjens semestrar. Som ständigt kollar New York Times bestseller-lista.

Oavsett vad vi valt att uppleva i det här livet har vi alla det gemensamt att vi fötts in i en fysisk kropp med ett logiskt tänkande och ett krävande ego i ryggsäcken. Det finns inget som ska förringa vikten i Deepaks ord och budskap men filmen visar också på de utmaningar vi möter i det här livet. Vare sig vi är andliga vägledare eller jobbar i kassan på Ica.
Ingen har sagt att det är lätt att vara människa – men det är sannerligen en upplevelse.

deepak
Kan bland annat ses på Netflix.

Ät och spring

Scott Jurek river av en halvmara innan frukost.
Sen tar en hel på väg hem från jobbet.
De verkliga loppen handlar om 8, 16 eller 27 mil. Eller varför inte springa så långt du orkar och hinner på 24 timmar. Scott är en ultralöpare av rang.

För att klara av dessa distanser laborerar han med kosten, från att ha ätit allt till att bli vegetarian för att sedan gå över till vegankost. Raw food lämnar han därhän efter som det tar för lång tid att tugga och smälta maten och den här killen äter ju medan han springer.

Jag läser inte boken för att för bli ultralöpare. Herregud, jag har inte större ambitioner än milen eftersom min lust (och ork) inte sträcker sig över timmen.

Ändå är vi ganska lika, jag och Scott. Vi jagar samma känsla av viktlöshet. Att känna att när kroppen och eller sinnet är nära att ge upp tar något större vid, en helhet, samhörighet, ett högre medvetande. Och så är det ju egos kamp vs sinnesfriden.

Jag läser och tycker att den är tråkig.
Jag läser och fascineras.
Jag läser och inser att det finns så många som jag som jagar en mening med att vara här, att tvingas kliva i vår fysiska bodysuit och kämpa med gravitationen här på jorden. Vi har bara olika sätt att hantera känslan.

Själv har jag börjat tröttna på att springa. Min uthållighet är ringa.
Ändå har jag har sprungit som aldrig förr under semestern. Jag har stängt av RunKeepern och sprungit för att bli av med den jagade känslan i kroppen; jag har sprungit för att jag hade som mål att springa vid havet som en lycklig och stark kvinna; jag har sprungit för att kompensera för det ohämmade semesterätandet.
Jag har inte fått till balansen på något av ovanstående men jag har åtminstone sprungit. Och för att relatera till Scott Jurecs motto när motivationen tryter ”vissa saker gör man bara”.

Ät och spring

Hemma

Landat hemma.
Öppnar dörren för att vädra ut två veckors instängdhet.

Jag skulle vilja säga att det är med blandade känslor men i ärlighetens namn är det med inga känslor alls.

Jag packar upp och slänger i tvättmaskinen. Jag åker och handlar. Jag lyssnar på Navid Modiris sommarprat medan jag boar in mig igen.

Jag känner ingenting alls. Jag har stängt av eftersom jag tycker att det är så jobbigt att vara tillbaka igen, till synens på ruta noll, och ladda inför ännu ett år. Av samma sak.

Fast jag har en plan. Jag ska be om hjälp och vägledning och hoppas på lite lättnad.

Välkommen hem då.

 

Oväntat

Ett meddelande i telefonen leder till en högst oväntad utflykt till Lunds utkanter. Jag spenderar ett par sköna timmar i skuggan i en sommarvarm äppelträdgård med prat, skratt och insikten om att jag är lyckligt lottad som har så fina kollegor och tillika väninnor.

På vägen hem mot Höganäs ett oväntat telefonsamtal som ingav samma tacksamma känsla.

Förändring och oförutsedda känslor kan lika gärna slå åt det positiva som det mindre önskvärda.Fem-månaden bjuder på hela spektrat.

 

Ett varmt välkomnande

”Kom mamma, kom”, säger min äldste och släpar med mig in på baksidan, ”titta vad jag har tagit hemså du kan träna smeten”.

En hög med stenar i olika form och i varierande tyngd har han släpat hem från stranden åt mig. Så nu varvar jag löpning med styrketräning om morgnarna. Och när vi somnar om kvällen smeker han mig ömt på armen och säger att han tycker om min smet precis som den är.