Flickan och drömmen

Strax före halv sju glimtar den till. Solen.
Så jag ger mig ut för att plocka valda delar ur min livsdröm – att springa längs havet.

På plussidan:
+ Doften av hav och tång
+ Danmark som ligger glittrande i horisonten
+ Spring i benen

På minussidan:
- Ägglossning vilket får mig att springa som en skadeskjuten påskhare med en korg krossade ägg
- Motvinden som på hemväg får löprundan att kännas som en segdragen slowmotionfrekvens (inte för att jag var särskilt snabb ens från början).

Havet

Dagens gul

Jag kan bli kär i en form.
Eller en färg. Jag blir nästan alltid glad i gula saker.
Och det här underbara parasollet förenade dem båda. Lite ”Bali goes nakenbad i Mölle”. Fast det kan jag lova, så kallt och regnigt som Skåne är idag gör det sig bäst som heltäckande paraply.

Mirlo
U
nderbart parasoll från Mirlo.

Packad

Väskan är packad.
Tåget går imorgon bitti.

Det är med blandade känslor jag åker till Skåne.
Dels är det svårt att återigen leva med andra vuxna så nära inpå när jag vant mig vid att sköta allt själv. Dels kommer jag att fyllas av den här känslan av rotlöshet igen, viljan att fly och aldrig återvända hem igen. En veckas semester och tre veckor för återanpassning när jag kommer hem för att lugna paniken inom mig.

Men jag ska springa längs havet.
Jag ska slänga sten i vattnet och cykla med mina småkillar.
Vi ska äta glass vid strandkiosken och njuta av hemlagade middagar.
Kommer solen fram ska jag vända näsan mot ljuset och hoppas på en fräken eller två.

En välbehövlig paus från vardagsstressen.

 

På väg

Solen skiner.
Det är en fantastiskt dag.
Jag börjar med en lång löptur längs vattnet för att skaka av mig obehagskänslorna från gårdagen och tankar som bara mal och mal i huvudet.

Jag älskar att vara på väg. Gulan och jag som flyger fram på vägar kantade av försiktigt grönskande ängar och knoppande träd. Jag kan inte sluta att le av ljuset och solen som lyser på oss.

Fast jag måste sluta att köra för fort; att stressa för att hela tiden försöka kapa transporttiden mellan mina arbetsplatser. Jag må ha en vakande ängel i backspegeln men ett visst mått av egenansvar fordras också.

påväg

Möte med en alfahane

Hon blir plötsligt yr. Får svårt att andas och behöver något att dricka. Jag följer med henne ut – rummet är helt dränerat på energi och kreativitet.

Fem timmars workshop med en alfahane vid rodret. Smek hans ego och han ler. Säg emot och ögonen blir svarta och han far ut med personangrepp och raljerande kommentarer. Respekt för andras kompetens och synpunkter existerar inte så länge de inte stämmer överens med hans. Till slut har vi tystnat, en efter en.

En gång attraherades jag av den där manliga råstyrkan och självsäkerheten. Nu tycker jag att den är pinsam. Han är pinsam.

Innan vi tar tåget hem frossar vi socker för att få tillbaka lite av energin. ”Jag förstår inte vad som hände”, säger hon nedslaget, ”tills du påpekade det – han fullkomligt slukade syret och tog död på oss alla.”
För att bespara mig vidare energiläckage kommer jag att be att få slippa hans projekt framöver. Ödsla ingen tid där du inte har något att hämta.
I tanken är han redan placerad i periferin.

alfahane

Hands up

Tillit och tålamod är inte två av mina starkaste grenar.
Men när tröttheten slår till ger jag upp motståndet automatiskt.

Min nyfunna fina barnvakt fick jobb i en annan del av Sverige och jag såg min tordagsboxning försvinna. Jag gav upp och resignerade. Det som sker, det sker.
Två veckor senare är den efterlängtade tillbaka.

Jag hade ansökt om att få in min äldsta på förskoleklass i en väldigt eftertraktad skola till hösten så att han skulle få gå med sina vänner från förskolan. Väntelistan hade köande från flera år tillbaka. Det var bara att se sig om efter andra alternativ. Tills i torsdags när de hade bestämt sig för att starta två klasser istället för en. Platsen var vår.

Det är när jag med min maniskt duracelldrivna envishet försöker styra utfallet av en önskan  som det slår snett. Jag petar och oroar mig för varenda detalj i hur utfallet ska realiseras och som av en händelse så blir det inte alls som det jag tänkt. Så, om jag bara kunde slänga upp händerna i luften lite oftare och lita på att allt sker som det ska och för det högsta bästa så skulle jag få lite mer energi över.

Det ordnar sig.
Alltid.
handsup